EMILY

Jag minns hur jag läser ”Emily”, en bokserie av Lucy Maud (är inte det den finaste namnkombo som finns??!!) Montgomery, mer känd för Anne på Grönkulla-serien. Jag minns Emily för att hon skriver, hon är en skrivande person, och hon kämpar med sitt skrivande, för att utvecklas, för att få bekräftelse, för att bara få ur sig allt det där som är inuti henne och som bara måste ut, som inte kommer ut på annat sätt än genom skrivande.

På midsommaraftonskvällen läser vi högt för varandra, och jag väljer att läsa en bit ur Emily.

DSC_0589

DSC_0590

DSC_0591 (1)

DSC_0592 (1)

DSC_0593

DSC_0594

DSC_0595

Texten berör mig på så många plan! Den känns både fruktansvärd och fantastisk! Och den passade så bra ihop med det Heidi läste samma kväll, ur Sylvia Plaths dagböcker – bara det faktum att det är dagböcker! Dagböcker som litteratur! ❤ Och det här med att vilja visa upp, att ångra det, för det är så mycket skam och tvivel, och så känsligt med texten. Det att bli bedömd, åh, alldeles vidrigt, att få höra att en är dålig, och sen att en är bra, att blir värderad, att söka upp värderingen. Att råka skriva något elakt! Att råka skriva något kul!

Och: önskan att bli känd, rik, att skriva en dagbok, som kan publiceras, när en dör. Att vilja lämna ett spår, finnas kvar lite, i världen. Att våga skriva! Att känna sig hänryckt! Alldeles utanför och alldeles i kroppen, samtidigt! Åh!

Jag vill skriva!

/Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s