Flickskapspoesi 3

Stafetten fortsätter, nu av Malin Eriksson

1.

Nerfertiti heter hon. Ingen är som jag.

Fleur och jag galopperar. Ingen är som jag.

Smycket är det enda som finns kvar här.

Minnen går inte att hålla fast.

Minnen blir hela du.

Minnen är allt vi har.

Inte föremål.

I huset jag bor i finns min släkts alla saker, i högar, och den som skulle rensa ur skulle inte ha tid att skilja viktigt från oviktigt. Det är inte samma sak. Det är min historia.

Minnen går inte att konservera.

Ingen är som jag.

Jag är det, galoppen, den starka kroppen, tillsammans med en häst vågar jag rida i skogen mitt i natten under mörka granar och mörk himmel, för jag är starkare.

Ingen är som jag.

 

Ingen är som du, sa hon och räckte mig halsbandet.

Jag visste det.

Utanför fönstret lyfte en flock tranor mot himlen. Den mörknande.

Vi väntar på pappa som jobbar sent. Pappa kom hem, sjunger mamma och jag,

Mitt ansikte speglas i fönstret, höstmörkret bakom. Framför finns oändlighet.

Ingen är som jag, viskar jag.

När som helst kan jag blunda och återkalla ögonblicket, doften av stekt fisk, blommor, smycket i din utsträckta hand.

Jag saknar så det värker.

Hon gick ut. Hon skulle hitta gud. Hon visste att det var fel att gud var sten som gick sönder. Hon tittade upp. Den gyllene, högt där uppe, hon är allt.

Den flicka som vet att hon är unik skapar gud åt världen, och världen kommer värja sig, slå bort, slå hårt. Minnet är allt vi blir.

 

 

2.

Trådar, i material, oändligt med material, det fanns alltid material, mamma och jag tillsammans, syr.

Bilder, som återfinns, och vem far med dem bort och tillbaka.

Finns det ett särskilt land för våra minnen?

Ett bakland, där trådar dras, genom material, gult, grönt, rött, svart, vitt.

När jag ska berätta blir det oblandade färger.

I baklandet finns ljus, av nostalgi och spegelförvrängning.

Gul bok, mönster, trådar, blir en vuxen kvinna som står på jorden och ser.

Steg framåt. Ett i taget, jag äger min berättelse.

Och här sitter vi och skriver.

Minnen är allt vi har.

Dela minnen, integriteten som faller sönder, det kräver ett speciellt mod.

Vem är du att fantisera mig framåt?

Vem är jag?

Varje bild ägs av mig och jag får.

Jag tänker på Stora Julboken,

Sida efter sida med julpyssel, julgodis, julseder,

Och mina sena tonårs besatthet efter den perfekta julen.

För att få komma dit som var då, glögg i grytan på bordet, julmusiken från skivspelaren, farmor och farfar, Majken och Ivar, Kalle hade vi sett, och under granen högar av paket. Och jag flätar livet av detta, läser sida efter sida, och julafton, storgråter efter det som var, när det nu var, det är inte nu, och jag sitter här med två tomma händer, begäret efter vad jag aldrig längre får.

Det är min bild.

Och sedan, dämpandet.

För några år sedan drömde jag om ett jätteskåp fullt av julklappar som de hade glömt att ge mig, kristall och allt jag någonsin kunnat önska mig. Sen vaknade jag.

 

 

3.

Hängslebyxor, i mitt esse.

Pärlhalsband, så helt rätt och så fel.

Och däremellan. Gapet, glappet, drömmen som frontalkrockar.

Jag vet vad jag gör när jag dansar i hängslebyxor och pärlhalsband.

Mitt mellan de magnetiska krafterna STOPP.

Här är jag och mitt land.

Köra traktor.

Vara fin.

Mamma gläds åt mig.

 

Hängslebyxor, mörker, självförverkligande, bestämda kliv, i livet. Köra traktor, bära tungt, vara i sitt ässe ha mod.

Pärlhalsband, på tå, duga, vara som en ska, få nickar och svårtydda blickar, som suger till i magen, vara som jag skulle, få en framtid.

I hängslebyxor dansar jag runt och fram och ett kliv bak och jag är jag och jag och jag. Pärlhalsband, vik undan. Pärlhalsband kom fram. Hur mycket gnistrar inte en enda pärla. På dig. Vem har sagt att det bara är flickor som får vara pärlhalsband, frågar snabbt någon vid min sida. Och jag vet inte om det är ont eller gott.

Vad har du tänkt?

Magneten som drar mot frontalkrock. Hur du än vrider dess poler.

Och om det finns hopp? För dig blev det en kropp, ett pärlhalsband och hängslebyxor i själen, att plocka fram när livet krävde.

För mig blev det ett pärlhalsband som slets sönder i en limosinhem efter en bal, för det fick vara nog, och det blev mer och mer hängselbyxor, trasselhår och barfota, pärlor runt fotleden, känns inte heller tillräckligt. Jag vet att jag har rätt att spegla mig i det blanka, både hängsleknappar och pärlor visar mitt ansikte. Detta mitt ansikte. Jag hör mig själv viska till någon som var jag och gick vilse, för mycket önskningar i oordning är inte bra för någon, sa Gud, som lyste från himlen ner.

Jag är inte mer än mina minnen.

Jag tappar hela tiden taget.

Det glider undan och blir osynligt som en dröm du vaknar tvärt ur.

 

4.

Kära Nalle, jag vill berätta för dig om en gång för länge sedan, i affären, i väskan, vid kassan. Kanske skulle du vara kvar, vänta i väskan, för jag skulle kunna hjälpa mormor bära alla varor. Det var nära, kära Nalle. Men jag höll din hand och du fick följa med in i affären.

Och du var till god hjälp, hittade kakaon, päronsaften. När det blev långtråkigt, mormor skulle ha så många grejer, stod vi med näsan ner i tidningarna.

-Kom nu, sa mormor. Dags att betala!

Vi gick till kassan, ställde oss i kö. Jag höll dig i handen.

Då skrek mormor: Tjuv! Tjuvar, har tagit min väska.

Nalle, du vet vad det betyder.

Vi tar det en gång till. Det var en gång en nalle och en liten människa, som gick till affären, med en mormor, och en väska på hjul, väskan ställdes vid kassan, mormor sa: Lämna nallen! Du behöver hjälpa mig att bära. Nallen satt kvar i väskan när de gick. Stora mörka kroppar, ryckte tag i väskan, nallen som suttit och tittat ut föll ner i mörkret. Det skakade. Hjälp! Skrek nallen.

Då kom liten människa springande, och slog tjuvarna i huvudet så att de föll ihop och låg i en hög lealösa till polisen kom, då kvicknade de till, groggy reste de sig och sa.

-Förlåt!

En gång till.

Du är en liten nalle. Du går med din människa till affären. Du hör människans människa säga, lämna nallen i vagnen. Människan kramar din hand. Du ser väskan försvinna när ni går in i affären, en mörk skugga drar tag i den, du skriker: Kolla Tjuven! Men ingen hör dig för att nallars språk är tyst.

I affären, de väljer länge mellan röda och gröna äpplen, grovamalen eller finmalen peppar. Du vet att det är försent.

Vid kassan upptäcker de. Handen runt din tass håller så hårt, fingrarna vitnar. Väskan är bort och du kan inget göra.

 

5.

Du har för höga krav på dig, tänker jag, när musiken börjar.

Men det är musiken jag ska höra nu.

Musiken och min tanke.

Daddy ska bli glad. Det slår aldrig fel.

Rösten ger mig rysningar, och inte trevliga sådana.

Jag kan inte se mig själv här.

Den pappan är inte min.

Och solen stiger, och jag drar ett djupt andetag.

Du har för höga krav.

Han är inte alls särskilt trevlig, daddy, kalla kårar.

Jag hör inte alla ord, för jag kan inte engelska särskilt bra.

Du har för höga krav.

Det här går inte.

Jag vänder mig neråt.

Ny låt.

 

5.

 

Det var Fleur som var den jag älskade. Det var därför den ljust blå mycket lilla rosetten är den allra största. Om jag hade fått låna Darling, fått rida mer på B-ponny, om det hade gjort skillnad, det hade så klart blivit en annan historia. Men ingen skriver mer än en historia, om och om igen, så jag och Fleur. Arvika. In på banan, felfri över hindren, på omhoppningen, red långa vägar, inte bråttom, inte vinnarsikte, viktigaste var att inte riva, inte vägra, rosetten nära min hand, var vi fler som var felfria, ett svagt minne i bakgrunden mumlar att en rev eller vägrade, innan mig, fick mig rida försiktigt, det kan vara så. även mitt minne kan svika, fast det är svårt att tro. Fleur min kentauermagi, i galopp över ängen. På hoppbanan. Med Fleur var jag ingen vinnare, inte rosettplockare, många gånger hem utan rosett, inte som Joleva, vinst varje gång. Och ändå, jag älskade Fleur. Mycket mer än Joleva. Vad är kärlek?

Fleur var kanske inte helt mitt i prick, inte som Blackie, en annan häst som inte var en vinnare för annat än mitt hjärta. Jag köpte honom mot bättre vetande, men jag hade inte gjort upp med drömmen om eliten, tog bara inte hänsyn till den. Rakt mot hindret, vi flög över och vann höjdhoppningar och sånt som inte räknades. Dressybanan. Han. Skenade i galopprogramen, tills jag hittat knapparna. Då vann han inte ändå, för han hade sämre steg än Joleva. Joleva, vinnarhästen, som jag aldrig riktigt älskade.

(Älskar ändå)

Det finns en dröm. Det finns kärlek. Det finns förvirring när man ska navigera däremellan.

Varje dag i många år, gick jag från skolan till stallet, några kilometer, fantiserande om framtida vinster, jag kunde gått hur långt som helst. Jag drömde om:

1)Rida i eliten, i landslaget, vinna allt.

2)Allt jag skulle äta på exempelvis julafton och hur smal jag kommer bli om några månader.

Det var väl inte vad vi kallar uppbyggliga drömmar.

Om jag fått låna Darling istället, hade det blivit annorlunda.

Det finns någon i mitt huvud som suckar, herregud vad hon håller på med dessa icke-frågor. Helt besatt. Det finns väl inget annat att säga om detta än: bortskämd liten flicka.

Det är inte material för litteratur.

Hon vänder sig om. Hon höjer handen. Jag har rätt.

 

7.

Den klänningen och det gröna golvet i mitt garderobsrum, med tapeter, hjärtformade blommor, rosa och grönt, snedtaket, fönstret där det stod porslinsfigurer. Playmobil över hela golvet, världar som skapas. Ljusrosa och ljust blått.

Att söka igenom alla vykort från min dopdag och älska det allra mest som gick i pastell och föreställde en söt bebis, med rosa himmel bakom.

Det har också berättats om den rosa barbieklänningen med självlysande stjärnor. Man höll den under lampan, släckte ljuset och stjärnorna glittrade ut i mörkret. Det finns en obenämbar doft kring det ögonblicket. Jag vet inte alls vad jag ska göra med det. Det är mitt, alldeles mitt, och kommer bäras med resten av mitt liv och vara en liten del av det som är jag.

Liksom playmobilvärldarna, alla stall, lekmattan, vägarna där, att återvända in i de föreställningarna är min starkaste längtan tror jag.

Gränser som löses upp.

Vi är våra minnen.

Minnen som aldrig kommer tillbaka.

Som inkapslade djupt inne i oss ropar om något.

Sånt kan man hitta på en loppis.

Eller i sina förnimmelse när man åker hem från affären, ofta kommer den förnimmelsen där man svänger av 45:an in på grusvägen hit, vägen som leder till mitt föräldrahem. Men gröna heltäckningsmattan är utriven, hjärttapeterna övertapetserade, ett dåd av mina händer, någon gång under tonåren, för att bli vuxen. En sån förvirring.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s