I söndags packade jag ihop mitt hem. Det fick plats i en röd resväska, fyra IKEA-kassar, flertalet papperspåsar och en kattbur. Äntligen skulle jag flytta hem. Till Fengersfors. Jag skulle ligga i sängen, titta i taket och fundera på vad som egentligen har hänt. Vad Interflicktion egentligen är, och har varit, under fem veckor. Plötsligt hör jag ett skrik utanför fönstret. Loppan, katten, andra halvan, skriker ett avgrundsvrål. Vad har hänt? Hon sitter tio meter upp i en trädkrona. En kan tro att det är fint att sitta i höjd med svalorna, men det tycker inte Loppan. Hon vill ner, men har ingen aning om hur.

En dag, en lånad stege, ett fantastiskt grannskap och ett sammanbrott senare, är katten nere.

Jag funderar över det där att vara många. Att leva nära inpå, diskutera konst, litteratur, liv och flickskap. Att liksom andas samma luft, äta samma mat, uppleva hur andras känslor på djupet förändrar mina levnadsvillkor. Hur en så lätt och ändå så svårt, blir en familj. Hur annorlunda det är att vara en del av en familj som vuxen. Hur en aktivt kan välja. Jag stannar här, det är lite jobbigt nu, men jag stannar här. Hur en som barn inte valde utan stannade av tvång och omöjlighet. Hur svårt det är att inse att jag, med min kropp, mina känslor, styrkor och begränsningar, bara kan göra så mycket.

Jag vill göra allt.

Hur en tror att en skall komma hem och vila och inser att hemma är borta. Att hemma är en plats att dela med andra och att de människorna nu befinner sig på andra platser i livet. Kanske andra hem eller borta.

Kan en katt vara ett hem?

Inte när hon sitter i en trädkrona och skriker.

Jag har aldrig, eller i alla fall väldig sällan, upplevt existentiell ångest. Jag har upplevt mycket ångest. Det mesta av den har varit i form av att det är fel på mig på ett eller annat sätt. Jag borde väga mindre, ta mindre plats, känna mindre, inte säga så konstiga saker, träna mer, vara duktigare. Helt enkelt vara mindre som mig och mer som nått annat. Under fem veckor har jag fått vara den jag är, så mycket jag är, så mycket jag känner, så mycket jag tycker och så mycket jag tänker. Det har inte alltid varit lätt, men det har varit okej. Det har kanske till och med inspirerat.

Nu gråter jag, för ni har gett mig så mycket! Ni har gett mig allt!

Jag gråter för att tiden är knapp, universum är oändligt och jag är ensam.

Älskar er!  Emelie Rygfelt Wilander

Vi känner oss fortfarande lite överväldigade av att vi fick chansen att besöka Interflicktion under ett par dagar. Att träffa konstnärer inom olika fält, samtala och diskutera kring ämnen som konst, flickan och samhällsstrukturer har varit oerhört givande och något som vi tar med oss tillbaka till vår förening. Det var väldigt spännande och roligt att i två dygn fortsätta samtalet om vad handarbete är och kan vara, det är sällan den tiden finns. Att sitta runt ett bord, promenera eller sitta på gräset, äta, dricka kaffe, det har varit bra ställen för fortsätt diskussion. I tid och otid har folk sträckt sig efter sina handarbeten.

Vi var inbjudna till workshopsdagen om gerillaslöjd. Gerillaslöjden är dels den som sätts upp i offentligheten, sticktaggning på lyktstolpar, en invirkad bänk eller ett vävt budskap på en vägg. Men vår dag blev mer när handarbetet gick över gränser mellan material och teknik, buntband och virkad duk, eller något fint stickat och lim.

För att börja inspirerades vi av leken, vi hade varsitt tygstycke på vilket vi nålade fast ett ord, en fråga eller ett påstående som skulle relateras till flicka, handarbete, feminism. Sedan skickade vi dessa runt bordet, vi fick tio minuter per tema. Den korta tiden och inringandet av tema främjade verkligen kreativiteten och utmanande till att skapa ett resonemang med nål, tråd, garn, typ, applikationer. Det blev fina potpurrier av sammanvävda tankar, resonemang och relationer.

På eftermiddagen satte vi oss på gårdsplanen och med de åtta mindmapsen vi skapat under förmiddagen som grund gjorde vi tillsammans om ett påslakan till berättelser om flickan i handarbetet.

 

Att diskutera och definiera något tillsammans är spännande och utmanande. Vi är jätteglada för att FPH fått ta del av Interflicktion. Det känns så inspirerande att veta att vi är många och vi är starka. Vi är många som vill ställa andra frågor eller göra saker på andra sätt.

Om FPH:

Förenade Progressivt Hantverk är ett eget rum för frigörande slöjd och samtal med bas i Malmö. Vi träffas en gång i veckan för att umgås, fika, handarbeta och diskutera. Vi vill dela och väva samman kunskaper och erfarenheter. Målet med föreningen är att inspirera till slöjd och låta handarbetet ta plats i vardagen och offentligheten. Föreningen utgår från en feministisk värdegrund.

FPH uppstod 2012 i Malmö. Ett behov av att ses och handarbeta bland några vänner som studerade genusvetenskap tillsammans har blivit fem år av handarbetsträffar. Vi vill skapa rum där det finns möjlighet att handarbeta och diskutera samt en solidarisk, feministisk drivkraft att dela kunskaper för att skapa ett kollektivt kunskapskapital för alla. Oftast under träffarna sysslar vi med egna projekt och ibland gör vi saker tillsammans. Vi har genomfört flera små, stora, roliga och viktiga projekt som är mer än resultat. Lika viktigt är vägen, att göra saker i grupp där alla är välkomna oavsett erfarenheter. Därför heter vi Förenande Progressivt Hantverk. Genom hantverket siktar vi tillsammans mot en bättre värld.

Från FPH kom tre slöjdare för att skapa seminariedagen ”Gerillaslöjd” tillsammans med Interflicktion.

Om Nea:

Jag var en av de som var med och startade FPH, när det bara var en samling vänner som handarbetade tillsammans. Under åren har vi sedan utvecklats till en förening och ett nätverk av handarbetande feminister. Jag hade inte handarbetat så mycket tidigare och har därför lärt mig mycket av det jag kan under FPH:s framväxt. Föreningens erfarenheter och mina egna har vävts samman och ibland kan jag inte skilja dem åt. När jag stickar tycker jag om att följa mönster, att inte ha kravet att vara kreativ, mer än att låta händerna arbeta och lösa de små problem som alltid uppstår längs vägen. När jag broderar är det oftast ett friare skapande där min kreativitet kan flöda. För mig är också FPH:s politiska och aktivistiska grund väldigt viktig. Jag värdesätter de utåtriktade projekten vi gör och samtalen kring vilken plats handarbete tar och ges i samhället.

 

Om Lina:

Jag var också med, från början. Det är alltid kkul att se saker gå från vänner som ggör något, till aatt det är en förening, eller en verksamhet. Jag sstickar mest, broderar och ibland vvirkar jag. Tidigare gjorde jag allt på frihand, men hhar det senaste året insett hur oerhört kul det är att sticka efter mönster. När ord eller symboler Helt plötsligt blivit en tröja eller en ssocka. Jag älskar att gå och klämma på garn och annat material och känna aatt möjligheterna är oändliga.

Jag är väldigt glad att FPH fortsätter träffas varje vecka för att förenas över handarbete och feminism.

 

Om Emelie:

Jag har alltid tyckt om att pyssla på olika sätt och när min mormor lärde mig att sticka som liten så blev jag hooked. För ca 7 år sedan började jag sticka mer intensivt men kände efter ett tag att det vore trevligt att sticka med andra.

Jag hittade till FPH för några år sedan och minns starkt när jag läste om det för första gången. Att hitta en feministisk handarbetesförening kändes nästan för bra för att vara sant.

 

Jag ser min stickning som en form av meditation, avslappning och att bara försjunka in i det repetitiva stickandet tillsammans med mina tankar. Jag stickar främst efter mönster och söker hela tiden efter nya tekniker och utmaningar. I höst ska jag lösa en kurs i stickning på Västerbergs folkhögskola och ser fram emot att ta steget och våga göra egna mönster.

 

Jag är så glad att jag hittat till Fph. Att få dela min hobby med likasinnade, ha givande diskussioner och att bli inspirerad i mitt skapande.

 

 

1.

 

När jag skriver är jag en flicka, en flicka som fritt fram får plocka fram igen, hela lekrummet, allt jag gillade: Ponyhästarna, utklädningslådan, strumpdockorna och den stora rosa barbiebilen. Jag skriver för att få vara en flicka som leker.

 

2.

 

De vuxna säger:

 

Bädda sängen!

(Äh!)

Maten är klar!

(Kommer snart!)

Läxan då?

(Redan gjord!)

Ligg inte vaken hela natten!

(Men jag har en läslampa. Om jag tänder den under täcket

så märks den inte alls.)

 

3.

 

Jag skriver om Fem-gänget

nere i grottan

ritar upp grottgångarna, hur gick de vilse och var guldtackorna fanns, i vilket rum.

Jag skriver på framsidan av en skrivbok:

Boken om M-T

för alla vet att M-T är förkortning för mumintrollen.

Det är enkelt att rita mumintroll

fast ibland ser de ut som hästar.

Jag kan inte rita hästar

det är bara Sofie som kan.

Hon kan rita allting.

Jag är bara bäst på granar och hattifnattar

 

4.

 

Jag packar med mig foton

på mig och min familj

från när jag var en flicka

eller ännu inte hade blivit det

utan mest var ett sprattel

som någon bar runt på.

Det finns historier där

som vill ut

på något sätt.

Det är en granskog

och jag vet inte vart

från vilket håll

jag ska våga mig in.

Jag tittar inte på dem

på hela veckan.

 

Jag hänger föremål i rosa trådar.

Försöker fästa

dagarna

på tyg.

Broderar med barnsliga bokstäver:

Solskenskaffe

I hemlighet

Uthärda kaos

Delar av samtal

eller bara ord

som jag behöver.

 

5.

 

Det finns en tågräls

där godståg dunkar förbi

Jag trivdes aldrig med att vara flicka

framför spegeln

mitt ansikte

var inte en flickas

trots långhåret och luggen

och de blommiga kläderna

som mamma köpte.

En flicka var en sån som Marie och Jenny C

som killarna jagade för att nypa i rumpan

på rasterna

Det var en rolig lek

som hette balla-balla

som alla lekte

som fick vara med.

Mitt ansikte

var inte en flickas

men det spelade ingen roll.

Jag hade ponyhästarna, barbisarna och strumpdockorna.

Jag hade deras världar

och böcker

gömda under täcket

och helst ville jag klä ut mig till Plupp

och bo i tält

med blått hår

och vag könsidentitet.

 

6.

 

Hemma hos mormor

ligger fotografierna i hurtsens nedre lådor.

Jag får plocka fram

välja vilka hon ska lägga under förstoringslampan

den som gör att hon kan urskilja ansikten.

Vi hittar en bild från nittonhundraåttionio

där vi dricker saft utanför lekstugan.

Den som mammas morfar snickrade till mamma

när hon var en flicka på fem år.

Vi sitter i varsin plaststol

med varsitt glas.

Det är mormor, jag och så Mika.

Mika är min docka

hon sitter i mitten

hennes stol är röd

och lagom stor åt dock-personer.

Hon har inte druckit upp sin saft än.

 

Det är inte som vi leker.

Det är Mika som låter oss vara

i hennes värld.

 

7.

 

En dag plockade jag undan

de ponyhuset, de som bodde där och barbiebilen

och strumpdockorna

la jag ner i skokartongen

och stängde den försiktigt.

Jag hade förstått att på mitt rum

borde det hänga bilder på väggarna istället

på personer som sjöng till exempel

I´ll never break your heart.

Det borde vara en spegelvägg och mascara och sitta på sängen och göra listor

över snyggast på skolan

istället.

Jag slutade inte leka för att jag ville

och den verkliga världen

det som fanns kvar

var det svårt att förstå poängen med.

Och nu sitter jag vid ett turkost bord

och tänker på att jag fortfarande inte har fattat.

Och vi pratar om normer och fördomar

och jag tänker på vem som är fången och vem som är fri.

Att det enda som gör mig fri

det enda som gör världen större

för mig

är att leka

med normer eller fördomar eller färdiga berättelser

eller bara

att leka.

Jag kryper nära bokstäverna

och försvinner in.

 

Av: Klara Krantz

Residensdeltagare under åtta dagar, med på seminarierna ”Gerillaslöjd” och ”Berätta om flickan”