Saknar

 

I söndags packade jag ihop mitt hem. Det fick plats i en röd resväska, fyra IKEA-kassar, flertalet papperspåsar och en kattbur. Äntligen skulle jag flytta hem. Till Fengersfors. Jag skulle ligga i sängen, titta i taket och fundera på vad som egentligen har hänt. Vad Interflicktion egentligen är, och har varit, under fem veckor. Plötsligt hör jag ett skrik utanför fönstret. Loppan, katten, andra halvan, skriker ett avgrundsvrål. Vad har hänt? Hon sitter tio meter upp i en trädkrona. En kan tro att det är fint att sitta i höjd med svalorna, men det tycker inte Loppan. Hon vill ner, men har ingen aning om hur.

En dag, en lånad stege, ett fantastiskt grannskap och ett sammanbrott senare, är katten nere.

Jag funderar över det där att vara många. Att leva nära inpå, diskutera konst, litteratur, liv och flickskap. Att liksom andas samma luft, äta samma mat, uppleva hur andras känslor på djupet förändrar mina levnadsvillkor. Hur en så lätt och ändå så svårt, blir en familj. Hur annorlunda det är att vara en del av en familj som vuxen. Hur en aktivt kan välja. Jag stannar här, det är lite jobbigt nu, men jag stannar här. Hur en som barn inte valde utan stannade av tvång och omöjlighet. Hur svårt det är att inse att jag, med min kropp, mina känslor, styrkor och begränsningar, bara kan göra så mycket.

Jag vill göra allt.

Hur en tror att en skall komma hem och vila och inser att hemma är borta. Att hemma är en plats att dela med andra och att de människorna nu befinner sig på andra platser i livet. Kanske andra hem eller borta.

Kan en katt vara ett hem?

Inte när hon sitter i en trädkrona och skriker.

Jag har aldrig, eller i alla fall väldig sällan, upplevt existentiell ångest. Jag har upplevt mycket ångest. Det mesta av den har varit i form av att det är fel på mig på ett eller annat sätt. Jag borde väga mindre, ta mindre plats, känna mindre, inte säga så konstiga saker, träna mer, vara duktigare. Helt enkelt vara mindre som mig och mer som nått annat. Under fem veckor har jag fått vara den jag är, så mycket jag är, så mycket jag känner, så mycket jag tycker och så mycket jag tänker. Det har inte alltid varit lätt, men det har varit okej. Det har kanske till och med inspirerat.

Nu gråter jag, för ni har gett mig så mycket! Ni har gett mig allt!

Jag gråter för att tiden är knapp, universum är oändligt och jag är ensam.

Älskar er!  Emelie Rygfelt Wilander

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s